Jag är inte förkrossad, ledsen eller ensam på botten utan dig. Livet rullar på i samma takt och jag skrattar, mår bra, känner mig lycklig. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ens ha tänkt på dig, oss. Jag saknar nog inte oss, som en enhet.
Det är nog snarare dina varma armar jag saknar, ditt leende som fick mitt hjärta att slå ett extra slag, ögonen jag drunkade i som sken likt solen och sättet vi fick tiden att stå stilla på. Jag saknar morgnarna när vi låg kvar i sängen och struntade i att timglaset rann fortare än någonsin. Hur vi sa till varandra att vi skulle kunna ligga där föralltid. Förmodligen var det bara ord, men orden sitter kvar i min hjärna. De spelas på repeat, och jag behöver någon som förklarar för mig hur man får dem att sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar