Första gången jag satt i mitt nya rum var det helt tomt på möbler och det enda jag kunde ty mig till var en madrass som stod intryckt i ett hörn. Det luktade målafärg och någon annans liv. Jag ställde mig vid fönstret och skådade busshållsplatsen jag så många år stått och väntat vid från en helt annan vinkel. När jag andades studsade mina andetag mellan dem ekande väggarna och det enda som snurrade runt i mitt huvud var tankar på hur jag någonsin skulle kunna känna mig hemma i detta kalla, känslolösa rum.
Nu sitter jag här och minnen från tiden före börjar suddas ut. De blir svagare och svagare för var dag som går, och när jag väl gräver mig djupare för att ta mig tillbaka en stund kommer jag endast fram till dem saker jag inte saknar. Det är lustigt det där, hur många dagar jag suttit och ältat allt jag inte längre har, och så plötsligt en dag minns man det knappt.
Idag är rummet varmt, välmöblerat och bebott. Det luktar frida blandat med nylagad mat från köket. Utanför fönstret ser allting ut som det alltid gjort, med skillnaden att mitt liv idag utspelar sig på den här sidan av busshållsplatsen.
Jag vet att jag en vacker dag kommer resa tillbaka i tiden och minnas allt från början till slut, med detaljer som river upp all smärta och saknad. Men för stunden kan jag endast konstatera att även om tiden inte läkar alla sår, så kan den helt klart göra ärren mindre. Det finns något positivt i allt som sker, man måste bara vara stark nog att se det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar