Jag vet att jag inte borde skriva ner det här minnet, det tar mig tillbaka till den stund jag fortfarande anser var en dröm, men på något sätt måste man få ur sig det som gör ont. Liksom för att bearbeta.
Du brukade inte visa starka känslor. Ändå kramade du mig, länge, för att inga ord kunde fylla den dånande tystnad vår ovisshet skapade. Rädslan över hur något så osynligt kunde få förstöra en relation vibrerade mellan oss. Jag försökte flera gånger möta din blick för att utbyta en känsla, men jag visste inte vad jag ville förmedla, för vad finns det att säga när allting är sagt?
Jag ville trycka på knappen vi alltid pratat om, den som ska få tiden att stanna, trots att jag innest inne visste om dess icke existens. Snart skulle timglaset ha runnit ut och vi skulle gå åt ett varsitt håll, utan att kolla bakåt, utan att få ett sms en kvart senare, utan att få mötas igen - bara du och jag.
Dina armar slingrade sig hårdare kring min kropp och jag tryckte in min näsa i ditt bröst, bara för att få känna dig en sista gång och begrava minnet av din doft. Tillslut tittade jag upp mot dina vackra ögon och tryckte bort tårarna. Vi utbytte några sista ord om att vi skulle vara vänner, även fast sådant aldrig fungerar i verkliga livet.
Du fick den kvarglömda delen av mitt hjärta, innan jag slet mig ur dina trygga varma armar och lät en enhet förvandlas till två. Smärtan vi delade gjorde mig säker för en sekund. Jag visste att det inte var hej då föralltid, ett band går inte att klippa när ingen egentligen vill.
Så plötsligt gick vi åt ett varsitt håll, utan att kolla bakåt, utan att få ett sms en kvart senare, utan att mötas igen.
Två veckor senare, och nu finns det nedskrivet.
Två veckor senare, och jag har inte mött din blick.
Det finns inget värre än avslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar