Det är mycket att göra, men jag gör ingenting. Det känns som om jag står på samma punkt och trampar och trampar utan att komma framåt. Projektarbetet ska komma igång, körkotet ska snart ligga i min hand, jag ska sätta mig in i politiken eller acceptera att rösten blir blank. Jag ska börja träna ordentligt, hämta ut pengar på banken, tvätta, flytta emellan. Hinna umgås med vännerna och familjen. Men jag orkar inte vara stressad längre. Jag orkar inte försöka förflytta mig framåt mer än jag redan gör, och jag orkar inte bry mig om att jag hamnar framför soffan en timme efter skolan. För njutningen i livet är minst lika viktig som produkten och agerandet, och ibland måste man få luta sig tillbaka och bara andas. Tillåta sig själv att se på allting från ett annat perspektiv, ett perspektiv där man kanske, om man har tur, hinner tänka också.
Det här ska gå bra och jag ska kämpa så in i helvete detta år för att klara av skolan och körkortet, kanske lite jobb och massvis med underbart umgänge. Och jag vet att det förhoppningsvis kommer gå toppen, om jag bara låter de där soffstunderna existera ibland. De är viktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar