I över en månad har jag mått bra. Jag har nästan känt mig återställd från sjukdomen och kunnat leva ett liv som en vanlig tonåring, spontant och galet. Det har varit underbart, helt otroligt underbart. Jag har varit chockad och inte riktigt trott att det varit sant, att sjukdomen faktiskt försvann för ett tag.
Men i samband med höstterminens början har även sjukdomen återvänt. Som på automatik kom den tillbaka helgen innan skolstart. Jag blir sinnessjuk, paranoid, panikslagen. Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra för att återfå den där underbara känsla jag haft inom mig i en månads tid?
Det var som när man visar ett litet barn en godispåse men tar tillbaka den precis när han ska smaka. Jag var det lilla barnet, och jag suktade och såg en helt fantastisk bild framför mig, en bild av något jag inte trott varit möjligt tidigare. En bild av en frisk Frida.
Tyvärr var min tro uppenbarligen sann. Det finns inget frisk jag längre, det är inte möjligt i nuläget. Jag tror att jag inte ska orka mer, men jag orkar ändå. För man orkar alltid lite längre. Men ibland önskar jag bara att någon kunde ta mig i handen och säga att det finns en lösning, en konkret jävla lösning. Att det finns en forskare därute som faktiskt gör sitt jobb och är forskare av en enda orsak, att han hittar lösningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar