Sommaren lider sakta mot sitt slut och egentligen är det inget konstigt med det. Tiden går alltid fort nu förtiden och jag har hunnit få ut hyffsat mycket av sommaren. Eller väldigt mycket egentligen, jag har ju faktiskt blivit moster åt världens finaste pojke.
Men med sommarens slut och höstens begynnelse så följer även rutiner. Känslan man har på sommaren av att man är fri och levande sinar sakta bort. Vissa rutiner kommer dock tillbaka med en viss saknad, så som träningen, att alla håller sig i stan och att helgerna blir mycket uppskattade för att vara just helger.
Men det finns även dåliga rutiner som redan veckor innan dess början nu har gett mig magont, olustkänslor i själen och då och då tårar i ögonen. Jag vill inte börja packa ihop mina ägodelar i dessa äckliga ikea-kassar igen.
Jag hade inte ägnat speciellt stor uppmärksamhet åt detta förns igår då almenackorna åkte fram och vi skulle planera vilka söndagar jag ska flytta, när allting ska börja om på nytt och starta igen. Den och den helgen passade det inte att vara med mig och ha ansvaret, men dem andra funkar bra. Förutom den där kvällen, och den där onsdagen. Och kanske en natt där i Oktober. Fuck it. Jag orkar inte mer. Jag blundar och ser en höst framför mig, en höst full av frustrerande stunder i rummet med hög musik och saker över allt. Saker som ska förflyttas. Saker som inte har ett alldeles eget hem. Saker som alltid är på flykt. På flykt bort från det onda.
Men detta ska endast pågå ett år till, det har jag bestämt. Och jag tror inte ens jag kommer klara det. Ett år är lång tid. Två terminer. Massvis med söndagar fulla av ikeakassar. Det kommer nog komma en vacker söndag under detta år, då jag når min bristningsgräns. Då allting faller och jag skiter fullständigt i om jag tvingas leva med endast en av er tätt inpå dygnet runt. För det är inte mänskligt att ständigt vara på flykt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar