No more running from your past

Pojken sitter vid vattnet och kastar stenar, helt upptagen av att se och höra hur de gång på gång nuddar ytan och sakta sjunker ner mot botten. Plopp, plopp. Det enda som hörs är smattret som skapas av stenregnet. Jag ser i pojkens ögon att det här är höjdpunkten på dagen. Något som verkligen fascinerar honom och fångar hans koncentration och intresse. Själv börjar jag bli otålig. Jag sitter och funderar över vad jag ska göra senare under dagen. Jag försöker locka med att gå och köpa glass, kolla på båtar eller fortsätta en bit för att komma tillbaka till sterarna senare. Men det enda som existerar i pojkens värd är stenarna. Ögonblicket som skapas när stenarna nuddar ytan är det enda han bryr sig om. När jag tillslut lyckas få oss att gå vidare mot bussen för att åka hemåt igen, ser jag ett leende i pojkens ansikte och ögon som slår alla leenden i världen. Leendet som skapas av något så simpelt som att få åka buss en helt vanlig dag i juni. Men i pojkens värld är det inte simpelt. Jag sätter mig bredvid honom på sätet och ler för mig själv. Att så små saker kan förgylla en hel människas liv, när man själv sitter där och drömmer om nya kläder, pengar och resor till värmen. Det är fascinerande.