Vissa minnen & vissa känslor vill liksom aldrig riktigt ge med sig. Och i min jakt på annat undrar jag febrilt vad man ska göra med dem. Eller om man helt enkelt bara ska låta dem finnas där vid sin sida, som någon slags glädjespridare och, trots allt, hopp på mänskligheten. Likt en symbol där styrkan jämt finns inbäddad, redo att bli hämtad när man behöver den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar