En kväll,
sen var allt över.
En kväll,
din trygghet blev osäkerhet.
En öppen famn förvandlades,
till en famn man skulle passa.
Bry sig om.
Trösta.
På en kväll,
blev lycka till smärta.
På en enda kväll,
blev rätt så många fel.
En pusselbit föll,
allting rasade.
Gemenskap blev ensamhet,
skämt blev allvar.
Ungdom blev vuxen,
vuxen blev barn.
Man vill förlåta,
om och om igen.
För man vet att man kan glömma för en stund.
Men en pusselbit saknas,
en pusselbit som jämt vill göra sig påmind.
Genom skrik och tårar,
ser jag dig krympa mer än någonsin.
Jag försöker hålla modet vid liv,
men brister alldeles för simpelt.
En enda kväll,
och vi är tillbaka på ruta ett.
Någon slags dikt jag skrev under gymnasietiden, som plötsligt kände så mitt i prick. Jag håller mig vid ytan och lyssnar på musik, träffar kompisar och försöker tänka att det inte är jag som har problem. Det är ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar