Jag var där för dig när du var ensam

För fem månader sedan inbillade jag mig att jag var beroende av en person. Jag trodde att jag saknade honom så fort jag inte var i närheten, jag blev arg när saker inte var som de skulle, jag var kär och trodde därför att jag var riktigt jävla lycklig. Men man kan inbilla sig så otroligt mycket här i livet.
Idag har vi ett isberg mellan oss. Där vi förut stod sammanflätade i korridorerna, står vi nu med ryggarna mot varandra och låtsas vara upptagna med någonting viktigt när den andra går förbi.

Jag klarar mig fint på egna ben och framför allt, jag är lycklig trots min singulara status. Jag behöver endast ta hänsyn till mig själv och kan göra precis vad jag vill och känner för. Helgerna är fria till kompisarna och när jag inte orkar träffa någon alls kan jag isolera mig precis hur länge jag vill. Bäst av allt, jag behöver inte ligga med en klump i magen när jag ska sova på kvällen p.g.a att mobilens display är oförändrad eller att en viss person inte ringde när han sa att han skulle. Jag behöver inte vara rädd för att bli sårad.

Och jag känner mig hel efter att ha insett det. Jag gillar känslan av att jag klarar mig själv. Singular. Ensam men stark.

Det enda jag önskar är att vi kunde bryta vårat isberg. Att vi kunde låta det smälta och sluta vara så förbaskat fega. För trots att jag känner mig stark och ler på utsidan, tar det tid att acceptera en totalt sprucken relation och inse att ett hej uppenbarligen är för mycket begärt. Det tar energi att se någon stampa sönder ens hjärta.


leloveimagen

Plural är vackert, men inte om det inte är äkta.