leloveimage
"Det är en död, men det finns ett liv efteråt." Citat ur Mia Skäringers bok. Denna underbara kvinna som uttrycker och vågar uttrycka precis det som alla andra känner men som ingen annan vågar. När jag läste citatet under mitt sista sportlov i fjällen insåg jag att jag äntligen kände mig levande igen. Tre år och två månader efter jag dog.
Visst är skilsmässor förjävliga och jag kommer alltid ha känslor inom mig som hatar att det blev som det blev. Jag gråter mig fortfarande tills sömns ibland, för att jag saknar att ligga i mitt gamla tonårsrum och höra två föräldrar som hör ihop och skrattar på andra sidan väggen. Men kanske hörde de inte ihop trots allt.
Jag har lärt känna en ny, väldigt bra, trygg person efter döden. Och allt eftersom tiden går, kommer vi varandra närmre. För första gången sedan skilsmässan kände jag familjekänslor förra veckan i fjällen. Ni vet, när man har två personer som känns nära och trygga. Som man verkligen tycker om, och som ser ut att trivas tillsammans. De tar hand om en som de ska, och man kan känna sig liten igen och slippa ta ansvar över sig själv för att allting runt omkringen är för uppfuckat för att kunna ta sitt ansvar.
Det kommer alltid något bra ut allt dåligt och även om jag, personligen, föralltid kommer vara ledsen över att saker blivit som de blev, är jag så innerligt glad för att min pappa är lycklig. För att han har hittat en punkt i livet där han trivs, och där jag kan vara med och trivas med honom. Där jag får som en ny liten familj, baserad på trygghet och glädje, med en ny fin familjemedlem - Ulrika. Jag har genom min död och återuppståndelse insett att pappa är en av de tryggaste punkterna i mitt liv, och att det var han som visade mig livet efter döden. För visst är skilsmässor en död, men Mia har rätt, det finns ett liv efteråt.
Visst är skilsmässor förjävliga och jag kommer alltid ha känslor inom mig som hatar att det blev som det blev. Jag gråter mig fortfarande tills sömns ibland, för att jag saknar att ligga i mitt gamla tonårsrum och höra två föräldrar som hör ihop och skrattar på andra sidan väggen. Men kanske hörde de inte ihop trots allt.
Jag har lärt känna en ny, väldigt bra, trygg person efter döden. Och allt eftersom tiden går, kommer vi varandra närmre. För första gången sedan skilsmässan kände jag familjekänslor förra veckan i fjällen. Ni vet, när man har två personer som känns nära och trygga. Som man verkligen tycker om, och som ser ut att trivas tillsammans. De tar hand om en som de ska, och man kan känna sig liten igen och slippa ta ansvar över sig själv för att allting runt omkringen är för uppfuckat för att kunna ta sitt ansvar.
Det kommer alltid något bra ut allt dåligt och även om jag, personligen, föralltid kommer vara ledsen över att saker blivit som de blev, är jag så innerligt glad för att min pappa är lycklig. För att han har hittat en punkt i livet där han trivs, och där jag kan vara med och trivas med honom. Där jag får som en ny liten familj, baserad på trygghet och glädje, med en ny fin familjemedlem - Ulrika. Jag har genom min död och återuppståndelse insett att pappa är en av de tryggaste punkterna i mitt liv, och att det var han som visade mig livet efter döden. För visst är skilsmässor en död, men Mia har rätt, det finns ett liv efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar