If I only could be running up that hill

Jag är en aning frånvarande för tillfället, som ni förmodligen redan märkt. I ett virrvarr av känslor, plugg och jobb hit och dit försöker jag hitta mig själv. I all den röran, som trots allt är rätt så glad och vacker, men fortfarande en röra, inser jag att mina vänner är de som håller mig på ytan. Mina vänner, mina två syrror och min pappa. Ibland får jag ångest för att jag inte säger det till dem tillräckligt ofta. Exempelvis kan jag ligga i mitt mörka rum på kvällen och envist försöka sova, men det enda som dyker upp i huvudet är att jag måste berätta för mina nära och kära hur glad jag är att jag har dem. Liksom för att indirekt be om förlåtelse för att det är de som får ta skit av röran jag är inne i. För att jag drar med dem ner i mitt virrvarr, där jag desperat letar efter en förlorad del av mig själv.

Igår frågade min pappa hur det var med mig, på riktigt. Jag svarade, helt ärligt, att det var bra. För det var vad mitt hjärta sa. Han tittade på mig med oroliga ögon. Jag frågade varför han såg så nedstämd ut, och han svarade att han inte vill att jag ska vara stressad och behöva känna mig ensam. Och trots att jag sa "det är ingenting speciellt" rakt från hjärtat, vet jag att han såg rätt. För han ser alltid rakt igenom mig, varenda liten känsla. Han är så bra, min pappa.

Det jag försöker säga är helt enkelt att jag är så glad för de personer som ser mig på riktigt och som får mig att i alla stunder känna glädje och kärlek. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tala om för er tillräckligt, hur mycket ni betyder för mig.

Fyra bilder från en väldigt fin resa med väldigt fina vänner.