Nu är jag hemkommen från en underbar vecka i fjällen, med mysigt umgänge, massvis av skidåkning, solsken, bastu, skön sömn och god mat. Jag har även hunnit tänka en hel del. Och sista dagen fick jag mig en ordentlig tankeställare.
Jag hade precis åkt mitt sista åk innan lunchen, och stod utanför en värmestuga i väntan på mina familjemedlemmar som stod en bit bort och grillade korv. Plötsligt ser jag hur en ambulanshelikopter landar på parkeringen, för att några minuter senare lyfta igen och flyga iväg bort över de höga fjälltopparna. Jag stog länge i min ensamhet och såg hur propellen blev mindre och mindre, medan jag undrade vem som hade den maximala oturen att behöva ligga i den där helikoptern. Vilka som var de stackarna som stod kvar på marken och såg sin familjemedlem bli ivägflugen i ett kritiskt tillstånd mot ett akutsjukhus. Efter en stund kom pappa och ställde sig bredvid. Efter ett tag sa han: "det måste ha varit någon som blivit väldigt svårt skadad." Jag kom inte på något vettigt att svara honom, istället hoppades jag så innerligt att personen i fråga hade änglavakt.
Imorse när jag satte mig vid frukostbordet låg en artikel uppslagen på bordet. "En femtonårig flicka skadades svårt i Vemdalen i lördags efter att ha landad illa efter ett hopp i barnbaken. Hon fördes medvetslös med ambulanshelikopter till Uppsala lasarett."
Det gick en rysning genom min kropp. Varför just ett barn? Tänk om hon blivit förlamad? Av ett enda snedsteg. Ett enda litet hopp i en skidbacke. "Tur att hon överlevde i alla fall", var min sista tanke innan jag gick iväg till skolan.
Senare under dagen läste jag på dn:s hemsida att flickan hade avlidit under söndagen. Trots hjälmen hade skadorna och slagen på huvudet blivit för stora. Jag kan inte tänka på det utan att mina ögon tåras. Plötsligt blev allting så verkligt, med ambulanshelikoptern kvar i huvudet, försvinnandes bort i horisonten.
En skidsemester som ska vara mysig men slutar i totalt kaos. Ett upprivet liv med en förlorad familjemedlem.
Ikväll skänker jag alla mina tankar till den femtonåriga flickan och hennes familj. Ibland inser man inte hur otroligt fort någonting kan förändras, vändas så abrupt till något förskräckligt. Bli en ren mardröm. Man ska ta vara på det man har och tala om för sina nära och kära hur mycket de verkligen betyder. En gång för mycket hellre än en gång för lite. Just nu vill jag bara krama om hela min familj och berätta hur mycket jag älskar dem. Allihopa. Som en enda gemenskap, en enda familj. För det kommer vi alltid att vara, oavsett omständigheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar