Klockan är 22.39 en Lördag. Jag har spenderat kvällen hemma, i pyjamasbyxor, sockor och ett sminklöst ansikte med världens bästa pappa, en bra film och underbart god mat. Idag var det vad jag kände för, och jag följde mitt hjärta och tackade nej till utgång. Men när jag nu sitter här, i en tyst lägenhet där föräldern alltid lägger sig för att "klockan börjar bli mycket", tänker jag på alla som står och glömmer gårdagen, morgondagen och istället bara lever i nuet med en skakande rumpa och lite för mycket promille i blodet, och någonstans långt inne önskar jag att jag hade följt med ut. Samtidigt har jag haft världens mysigaste kväll, och jag ångrar inte att jag stannade hemma. Hur jobbigt är inte det? Men om drygt en vecka befinner jag mig i England, och där kommer jag få umgås med underbara människor dygnet runt. Jag ska skaka rumpa och ha lite för mycket promille i blodet kvällar i sträck och jag tänker shoppa ända tills mina fötter dunkar och plånboken skriker av tomhet. Och jag vet att någonstans där i dimman, kommer jag tänka tillbaka på den här mysiga kvällen när jag bara stannade hemma och umgicks med pappa, och jag kommer sakna honom en aning, för jag saknar honom väldigt ofta så fort han inte är nära. Förmodligen för att han är och alltid varit den största trygghet jag haft.
Egentligen skulle kvällen bli fulländad om jag kröp ner under täcket och somnade nu, eftersom jag känner mig extremt trött och datorn är som att umgås med en tom plastburk. Samtidigt känner jag att jag vill sitta uppe, för att all inspiration kommer fram på kvällarna och för att det är något vackert med att sitta ensam med alldeles för underbar musik och mörkret utanför fönsret. Men allra mest sitter jag nog kvar här, för att jag inte vill att helgen ska ta slut.
Om fyra månader tar jag studenten. Jag har nog aldrig varit såhär ivrig inför något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar