Och jag vill minnas det jag en gång glömde bort

Äntligen har jag fått ett litet familjeliv igen. En idyllisk familjekänsla där tända ljus brinner i lägenheten på kvällarna, där man är trött efter en arbetsdag men fortfarande njuter av varandras närvaro och har någon att lätta på hjärtat till dagligen. Någon som märker om man inte är hemma, någon som frågar hur det där träningspasset var eller när jag skulle till skolan imorgon. Allra mest för att de verkligen är intresserade. Middag som lagas tillsammans och äts i varandras sällskap. Folk att säga godnatt till innan man stänger dörren och hör tystheten lägga sig i lägenheten. Och så förstås, att höra två röster på andra sidan väggen viska på morgonen för att inte väcka en. Små fnittrande skratt och en hejdå-puss innan de skiljs åt. För dem gillar varandra, och kompletterar varandra så förbaskat bra. Detta har jag saknat, så fruktansvärt mycket att jag knappt märkt det förns nu, efteråt.