Jag har kommit fram till hur mycket man ska njuta av varje fas i livet. Just nu har jag fasen då jag utvecklar mig själv och inser vad jag tycker är intressant. Där jag försöker stadga mig i vissa saker, medan jag låter andra slinka förbi. Där jag ägnar mig åt det jag känner för, och går på impulser. Det som intresserar mig mindre eller känns utan värde - det har jag ingen betydelse av att lägga energi på. Ett exempel är hur otroligt intressant det tycks visa sig vara med dessa syndrom jag lär mig mer och mer om. Autism, ADHD, Aspergers, Touretts - så mycket saker folk borde ha kunskap om, saker som man inte haft en blottaste aning om. Plötsligt faller pusselbitarna på plats och man kopplar samman situation efter situation med facit. Folk är inte sjuka, speciella eller felbygda. Folk är annorlunda, men av precis samma värde och exakt lika underbara som alla de andra i ens omgivning. På ett sett vet jag ingen som gett mig samma fina, lyckliga känsla inombords som honom. En känsla av hopp, hopp att det vi alltid ser som negativt - kan vara så sjukt mycket ljusare och finare än vi trott. En människa, som kan sitta och titta på mig och börja skratta på en helt vanlig buss, en helt vanlig tisdag - när andra folk skulle suttit och sett ut som någon dött.
Jag vill bara försöka få sagt att allt är så intressant just nu. Allt är så ovisst och läskigt - ändå får jag lista ut och börjar hitta saker som verkar så otroligt spännande. Saker jag bara vill gräva djupare i.
2 kommentarer:
Underbart Frida!! Om du syftar på min lilla kille så är det precis så jag känner också... Man vill bara skrika ut till världen att han har det så himla bra, fast fördomen ser precis tvärtom ut. Det är inte synd om Alfred, han har världens bästa liv, bara vi runt omkring honom accepterar honom för den han är och ger honom bästa möjliga förusättningar att utveckla sin potential. :-)
Vad kul att du hittat min blogg! :) Självklart syftar jag på det, och jag håller med dig! Precis så det är! :)
Skicka en kommentar