Sommar. Sol. Vänner. Nyfunnen kärlek. Familj. Resor. Värme. Frihet.
Ibland undrar jag varför sommaren inte bara kan vara sådär underbar som jag förväntat mig. Sådär underbar som den borde vara. Ibland undrar jag varför mina ögon tåras utan någon konkret anledning, och jag undrar när dem ska sluta upp med det. Jag liksom undrar hur länge en klump av ilska, hat, besvikelse och sorg ska få förstöra för mitt inre.
Patetiska meningar om att vi måste ta hänsyn till deras känslor och viljor. Du ber mig att försöka förstå, blir desperat och säger att jag måste förstå. Men jag har ingen skyldighet att förstå. Och det gör jag inte heller. Jag vill inte ens försöka.
Jag väntar ständigt på dagen då jag ska göra som min syster, släppa allt och kasta mig loss, göra mig fri från det förflutna och skapa mig något eget. Något orört och helt. Med er men ändå utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar