Alla har vi drömmar, bilder på oss själva som vi önskar vore sanna. Jag har en bild av mig som fri, galen och vild. Jag lever ett liv på impuls, där inget kan stoppa mig. Jag spenderar mitt sista sommarlov med mina underbara vänner överallt, hela tiden. Jag skrattar, fester, njuter. Om två månader ska jag börja mitt sista år i skolan, och det kommer börja med en grym resa till Berlin där det inte finns några hinder för hur kul man kan ha med en världsbäst vän. Studenten tar plats och jag får dem bästa stunderna i mitt liv på flak, skivor och med mössan ständigt på huvudet. Detta leder sist men inte minst till ett liv som ännu är oplanerat framför mina fötter. Jag ger mig ut på backpacking, lär mig språk och träffar folk. Jag lever livet.
Men det är som sagt bara drömmar och önskningar som tyvärr inte alltid är sanna. Jag är en vanlig tjej, som är ung och lever dom förmodligen bästa åren i mitt liv. Jag har en underbar familj, massvis med sköna människor och vänner runt mig och kärleken kommer och medför en dos av lycka då och då. Hela världen ligger framför mig och det spritter i min kropp av iver att få ta del och smaka av det spännande orörda i livet. Jag har ett bra liv. Jag är inte dödssjuk. Jag är inte ensam. Jag är lycklig och positiv. Helt enkelt, jag borde inte klaga.
Trots detta tvingas jag avstå från mina drömmar och kompromissa på bilden jag har av mig själv. Jag kan inte ofta vara den jag drömmer om att vara och göra allt som får mig att må bra och känna mig levande. Det som gör livet fullbordat.
Jag har fått en diagnos, vilket gör att jag slipper leva i ovisshet. Jag har fått träffa människor som förstår mig, vilket gör att jag slipper tro jag är ensam. Jag har fått medicin, vilket gör att jag ibland vågar ta ett kliv extra. Jag har fått all hjälp som finns, all hjälp som hela världen har att ge mig, och ändå känner jag ibland en molande hopplöshet över sjukdomen. Var det inte mer dem hade att ge mig? Har dem inte kommit längre i forskningen?
Ibland har jag helt enkelt ingen aning alls om hur jag ska lära mig att leva i denna situation, och detta var en sådan dag. Jag känner mig instängd i min egna kropp, fastklistrad i mitt egna liv och en del dagar äter sjukdomen helt enkelt upp mig inifrån och snor all min energi och kraft att kämpa uppåt, mot en förbättring som forskarna kanske inte vet om, men som förhoppningsvis döljer sig bakom dagar, veckor, år av uthållighet och tålamod.
Jag har inte gett upp. Jag är stark. Jag kämpar. Och jag vet långt där inne att en vacker dag ska jag se till att jag får ta igen allt det jag missar. Men vägen kan vara lång och ibland måste man ner i en dal för att finna ny styrka. Detta var en sådan dal! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar