Hemma bra men borta bäst

Jag är på hemmaplan igen efter en underbar vecka i värmen. Jag vill tillbaka. Sverige är tråkigt. Kallt. Händelselöst. Men jag har i alla fall fått träffa underbara syrrorna idag, sett mina betyg och ska dom närmaste dagarna träffa efterlängtade kompisar. Speciellt en specifik Olivia, som jag inte träffat sen Augusti 2009. Saknad prick.

En sak slog mig dock under denna vecka av värme, flams, trams och avkoppling. Ärret i mitt hjärta är fortfarande lika stort. När jag låg i min solstol och såg grannfamiljen skrattandes spela boll i det turkosa vattnet, när jag tjuvkikade över balkongräcket och såg dem sitta och äta frukost, när jag hörde yatzytärningarna kastas om och om på andra sidan väggen, när jag såg dem sitta vid baren på kvällskvisten och ta en varsin drink - då högg det till inom mig och jag insåg med ens att dem var vi. Dem var vi för några år sen. Dem var vi i mina drömmar. En helhet. En lycklig familj. En trygghet. Dem var vad som krävdes för att riva upp mitt ärr på nytt.