Ekande tysthet

Ett blippande ljud. Nytt meddelande från syrran. En msn ruta som fylls på precis som om vi satt i samma rum, trots att det är flera tiotals mil mellan oss. Just nu hatar jag dessa mil. Jag hatar att rummet på andra sidan väggen består av ett stelt skrivbord och en strykbräda istället för hennes mysiga säng och klinkande mot tangentbordet. Rummet är begravt i en ilande tysthet förtillfället, då inte ens pappa sitter och jobbar eller passerar rummet för att ta sig ut på balkongen. Hela lägenheten ekar av en tomhet som skär rakt igenom mig, och ändå sitter jag här, frivilligt. Eller jag vet inte om jag vill påstå att det är frivilligt. På något sätt besegrar jag hellre ensamheten och tystheten än att bli smittad av en dunderförkylning i den andra lägenheten. Men som sagt, systers närvaro vore inte helt fel. Allt skolarbete, vardagsrutiner och umgänge med vänner har fått mig att trycka bort den allra största tomheten och tiden har gått läskigt fort. Jag har vant mig vid att hon flyttat, tills det kommer sånna här kvällar. Då hatar jag dessa 20 mil. Ja, jag fullkomligt hatar dem.