Jag har inte en enda gång sedan den dagen kännt en saknad efter att gå i skolan. Det är så otroligt skönt att vara fri, att slippa plugga ämnen man avskyr och gråta över lärare som hanterar en som skit eller ha prestationsångest över ett prov som känns näst intill omöjligt att få in i huvudet. Jag hatade vissa saker med skolan och ofta tog min kropp mer stryk av stressen än vad som överhuvudtaget borde vara accepterat i dagens samhälle.
Det har varit frid och fröjd, tills nu, när jag kommit till insikten att vi faktiskt kan göra precis vad vi vill. Allt prat och snack om att det är nu vi har chansen att göra det där galna, vågade som man aldrig gör senare i livet skapar press och min hjärna har börjat gå på helvarv. Vad vill jag egentligen? Jag funderar för mycket över allt på en gång vilket skapar ett inferno och kaos i min hjärna där ingenting får klara svar. Hur ska man veta vad man vill?
För tillfället sitter jag med näsan i plugg och njuter av att kunna lära mig något jag är intresserad av, att ha tid att lära mig det ordentligt och kunna göra en uppgift fullt ut tills jag är nöjd och med stolthet kan lämna in den. Resten av dagarna sitter jag mest och pillar skit från naglarna och undrar hur man någonsin kan ha kännt sig stressad. Det enda jag är stressad över, är att jag inte har någonting att stressa för.
Jag vet inte vad jag vill få sagt, men jag ville nog mest få ur mig att pressen efter gymnasiet kan vara minst lika stor som under. Pressen att förstå vad man faktiskt vill, hitta sin egna väg och ta vara på den tid då man faktiskt, för det är ju tyvärr sant, har möjlighet att göra precis vad man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar