Jag sitter i en lektionssal med de andra i min grupp och väntar på att föreläsaren ska komma. Tidigare i mitt liv har en sådan väntan inneburit småprat med varandra, både för att det är trevligt och lite av en norm - man pratar med dem man sitter bredvid, oavsett om det handlar om vädret eller livsproblem.
Just den här dagen kommer jag dock till insikten att samhället har förändrats, något brutalt. När jag tittar åt vänster sitter personen bredvid mig och glor ner i sin iphone. Hon håller på att sms:a med någon otroligt viktig person och tycks inte inse hur patetiskt isolerad hon blir av den där apparaten. Jag tänker att jag får samtala med personerna som sitter till höger om mig istället, men när jag vänder på huvudet möts jag av ytterligare sex ansikten som febrilt stirrar ner i sina iphones. Jag blir mållös. Den ena surfar runt på facebook, den andra sitter och visar sin bänkkompis en ny app. Den tredje sitter och spelar worldfew (jag orkar inte ens ta reda på hur det stavas). Resten orkar jag inte ta del av eller försöka se vad de ägnar sin tid åt. Jag sitter enbart och blänger på raden av lysande skärmar och uppslukade människoansikten, och jag skakar på huvudet. Jag hånler åt synen som gör mig så bitter och frustrerad på samma gång och tillslut rinner bägaren över. I ett försök att ge dem insikten av hur hemskt detta är säger jag med uppenbar ironi i rösten: "Vilken otroligt social klass vi har!". Jag vet inte vad jag förväntat mig för svar, men det svar jag får gör mig om möjligt ännu mer sorgsen över att samhället blivit som det blivit. En 50-årig kvinna lyfter snabbt blicken och svarar med ett skratt: "Jag spelar worldfew. Börja aldrig, man blir beroende!" Lika snabbt som svaret kom, sitter hon åter med ögonen fastklistrade på den lilla skärmen och har stängt ute både mig och resten av omvärlden.
Fem minuter senare är föreläsaren på plats, och hör och häpna läggs alla iphones automatiskt ner på bordet framför oss när hon börjar prata. En bit in i samtalet börjar vi diskutera en författare. Plötsligt räcker en kvinna upp handen och informerar oss alla om att denna författare nu mera har en egen app. En app som gör att vi kan följa hennes karriär, produktion och se var hon har sina olika föredrag i framtiden. Genaste vill föreläsaren veta om appen är gratis eller kostar pengar, och med glädje i rösten svarar kvinnan att den är gratis. "Så det är bara gå in och hämta hem den!" Två platser ifrån mig tar en annan kvinna upp sin ihpone och börjar klicka sig genom världen av appar. Hon är nära att ha författarappen i sin lilla livskompis. Dagen är räddad.
Jag blir så matt. Jag sitter och skakar på huvuet med vidöppen mun och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ska jag hålla käften för att inga ord kan förklara denna sorgliga och patetiska situation eller skrika ut min ilska för att försöka få alla blinda medmänniskor att inse? Inse hur isolerat vårt annars sociala samhälle har blivit.
I media diskuterar man barn som är beroende av datorer, hur de förlorar sin umgängeskrets och endast vänder sig in mot datorns enorma värld. Plötsligt inser jag att alla vuxna människor, som ständigt klagar över att deras barn blivit såkallade "datanördar", är precis lika stora nördar själva. Om inte större, eftersom de tar med sig sin "dator" även när de bestämmer sig för att hålla sin umgängeskrets vid liv. "Ska vi ta en fika?" "Ja visst, vi kan ju spela lite worldfew eller diskutera de nya apparna för att sedan sitta och ladda hem den - en efter en, tills klockan blivit så mycket att vi måste skiljas åt igen och vi inte ens hunnit fråga hur den andra mår."
Jag mår illa. I ren desperation försöker jag ignorera irritationen det nya fenomen skapar inom mig, men jag blir ständigt påmind. Jag tänker hålla mig utanför sålänge som möjligt och stå upp för mina åsikter. Problemet är att isoleringen äter upp vårt samhälle, och även om man idag har valmöjligheten att hålla sig utanför är det inte säkert att det går att vara passiv om ytterligare ett år eller två. Vi kommunicerar snart via iphones - och äger du ingen iphone, är du inte en del av det nya samhället. Jag har inget svar på den stora frågan som kretsar i mitt huvud, men jag är otroligt rädd över att vi snart kommer få det. Vad kommer hända med vårt samhälle när det blivit uppätet av den nya iphonevärlden? Världen som isolerar oss från varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar