Jag tärs i bitar. Min kropp tynar sakta men säkert bort, och här sitter jag och börjar så smått känna sittbenen skära in i stolen. Okej, en stark överdrift, men jag hatar att känna min som ett skelett. I sånna här stunder önskar jag för allt i världen att jag hade en anings mer överskottsfett som kroppen kunde ta ifrån, som kunde stå upp för min kropp och kämpa mot alla äckliga jävla baciller. Men nu ligger jag istället här, ynklig och arg, och det enda jag kan göra är att skrika och slå ut i tomma intet och vänta på att bättre tider ska komma.
Jag är alltid sjuk, jag börjar tröttna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar