Under ytan är vi alla små

Jag är trött på att vara trött. Men jag är ännu tröttare på alla jävla bortförklaringar svenska folket kör med för att kunna få ett svar på deras trötthet och depressioner. "Nu är man ju vårtrött." Vintern har ju för fan precis passerat med en jäkla massa vintertrötthet på grund av mörkret. När ljuset kommer blir man vårtrött på grund av ljuset. Ingen mer än jag som ser vår desperation efter lösningar och förklaringar på våra brister? Jag läser folks bloggar där det under vintern stått att de blir deprimerade av snön, minusgraderna och mörkret - våren kommer göra alla mycket lyckligare. Nu är våren här och bloggarna fylls av "vårdepressioner". Vafan. Kan vi aldrig vara nöjda? Jag klagar dock jag med, men det är mer på min kropp. På att mina mineraler eller jränvärden eller vitaminbalansen aldrig tycks vilja sammarbeta med restrerande kroppsdelar. Suck och stön. Jag undrar när jag kände mig helt frisk senast. Men jag lever och försöker njuta ändå. Idag satt jag i en och samma datorsal i en stor gymnasieskola i sex timmar. Och jag har inte skrattat så mycket på otroligt länge. Jag älskar att lära känna nytt folk. Lite mer än bara på ytan. För ytlighet gör mig fullkomligt galen.