För många år sedan skulle jag aldrig kunnat leva livet jag lever idag. Jag har lärt mig så mycket genom åren, lärt mig att tackla mina rädslor och fobier. Mina svaga sidor. Även om jag fortfarande kan bli svag ibland, och falla tillbaka ner en bit, lyckas jag alltid tänka i de positiva banorna och vända tillbaka spiralen åt rätt håll - innan det är försent.
Jag har alltid hatat ensamheten. Inte bara den konstanta ensamheten som t.ex. uppstår när någon nära är bortrest eller när man är singel. Jag har även hatat ensamheten när man är själv hemma, när det är tyst runt omkring en och man inte har någon att prata med eller andas i takt till. Jag har fasat inför att börja sova själv hemma, i en tom lägenhet där ingen finns nära. Och jag undrar fortfarande hur jag ska kunna flytta hemifrån, till ett ställe där det alltid är jag som är grundpelaren, ensam.
Även om jag fortfarande inte älskar tystnaden om kvällarna och mörkret när jag går och lägger mig, som dessutom gör tomheten och tystheten om möjligt ännu starkare, så har jag besegrat min rädsla. Jag gör det, även om jag inte älskar det, för jag vet att det stärker mig i framtiden. Och jag vet, att för varje natt jag går och lägger mig i en tom lägenhet, kommer det kännas ännu bättre när jag vaknar upp nästa morgon, och ett snäpp enklare att gå och lägga sig kvällen därpå.
Det här är bara ett litet exempel på att man måste våga ta ett steg längre ibland, och göra saker även om de känns jobbiga. Jag gömde mig under barndomen och stängde allt som kändes läskigt ute, vilket slutade i en ond spiral. Det gäller att hitta knepen hur man vänder spiralen och kommer in i en positiv anda där varje detalj man gör medför styrka. För ju mer vi gör det vi fasar för, desto bättre kommer det kännas nästa gång. Tillslut är rädslan borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar