En period av kärlekslängtan har lamslagit min kropp. Jag går runt i en värld där varje stund är tom på kärlek, tom på någon att dela alla meningslösa eller vackra, sorgliga eller förbaskat roliga stunder med. Jag sitter på bussen med snön fallandes utanför fönstret och önskar att någon satt och lutade sitt huvud mot min axel. När jag sitter och kollar på tv önskar jag att någon satt och iakttog mig bredvid. Jag längtar efter att ha någon att borsta tänderna med, eller krypa ner bredvid under det kalla täcket. Bara för en morgon vill jag ha ett par slutna ögon att vakna upp bredvid, och en mun som är halvöppen på grund av alldeles för djup sömn. Mest av allt, jag vill att min mobil ska plinga till när jag som minst anar det, full av små ord som värmer min kropp från topp till tå. Eller med en spontan kommentar på displayen: Jag kommer till dig nu!
Men jag vet att jag egentligen behöver lite tid för mig själv. Jag behöver inte allt det där för att vara levande. Inte för att vara lycklig heller. Jag vill bara ha det för att jag är så innerligt förälskad i det förbaskade fenomenet, kärleken.
Och så vill jag ha det för att jag minns hur underbara alla dessa stunder varit. Bilderna sitter så starkt på min näthinna, och dom är så otroligt fina.
Jag är kär i kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar