Ikväll tog jag en promenad genom Orminge. Jag gick runt i området, på gatorna, förbi skolorna och parkerna jag spenderat mina nitton första år i. Jag vet att jag alltid kommer känna mig hemma här, det är här alla minnen skapats, det är här min barndom är begravd och föralltid kommer gå att återväcka bara genom att vistas på samma platser igen - vare sig det är om fem, tio, tjugo eller femtio år. Det har funnits bra och mindra bra stunder, ledsamma och arga stunder, glada och skrattiga stunder och bara otroligt mysiga stunder. Hade någon frågat mig vad jag tyckte om Orminge för tre år sedan hade jag svarat att jag älskade det. Att allt var fint, idylliskt och hemtrevligt. Min uppfattning ändrades dock i samband med att min tillvaro ändrades, vilket kanske inte är så konstigt. Att flytta från sin favoritbostad till två k-märkta lägenheter, dessutom med en nysplittrad familj, är inte något en tonåring drömmer om. Att fortsätta besöka alla platser man förut varit fem på, men nu endast bara vara fyra, gjorde att hela området plötsligt förlorade en del av sin charm och glädje. Men ingenting har fått mig att glömma alla åren jag fått uppleva här och jag vet att jag kommer återvända, om så bara för en dagsutflykt då och då. Glädjen, grunden och tacksamheten till att jag är den jag är stannar här i Orminge, oavsett var jag tar vägen i världen.
Om två veckor packar vi ihop det sista och beger oss mot nya områden, gator, parker och skolor i storstaden. Det blir mitt första kliv ut i omvärlden, för att sakta börja vidga mina vyer och så småning om ta mig längre bort än Stockholm. Det pirrar till i maggropen, jag isuper Ormingeluften lite extra och inser att jag är mer taggad än någonsin.
1 kommentar:
Jag kommer sakna att ha dig i närheten! Men att ha en vän som bor 11 minuter från centralen är heller inte fy skam! Du är bäst<3
Skicka en kommentar