Krönika - stressen och pressen på ungdomar

En aktiv diskussion angående stressen bland ungdomar pågår ständigt i samhället. Man anser att ungdomar har en ohälsosam livsstil samt inte tar hand om sina kroppar på ett bra sätt. Några exempel som ofta används som argument är att vi äter för dåligt, har för stor press på våra studier och betyg samt att vi inte låter oss själva vila tillräckligt.
Jag har alltid känt igen mig, det gör jag än idag. Jag tog mig igenom högstadiet med en ständig huvudvärk och när jag började gymnasiet övergick det hela i magkatarr. Jag har i perioder fått specialmat för att orka mig genom skoldagarna och Ipren blev ett tag min bästa vän för att klara av sista lektionen. Det hela slutade med att jag fick en stressjukdom att lära mig leva med. Dock har jag alltid uppnått de mål jag satt på mig själv, som för övrigt inte varit högre än jag vet att jag kan klara av.

Alla i samhället är aktiva i frågan och försöker ständigt finna sätt att dämpa ungdomars stress. Artiklar fyller tidningarna om och om igen, ”10 knep att bota stressen”, ”Stressa mindre, plugga med måtta”, ”Du duger som du är, varför stressa?”
Man diskuterar att tjejer är mer stressade än killar, att lärarna sätter för höga krav på oss och att vi själva måste inse att vi inte kan få högsta betyg i allt.
Jag förstår vad de menar, att man ska nöja sig med att ha gjort sitt bästa, för mer klarar man inte av. Det är logiskt och jag har alltid pluggat med måtta och accepterat ett något sämre betyg ibland för att jag inte orkat ligga i med hårdhandsken.

Men trots detta drabbas jag av stressen och pressen. Nyligen blev jag nämligen sjuk i en dryg vecka, jag fick en rejälförkylning som slutade med 40 graders feber. När jag låg där i mörkret och undrade om jag någonsin skulle få se dagens ljus igen, var skolan det sista jag oroade mig för. Jag tänkte mer på vatten, alvedon och hur jag skulle ta mig till badrummet.
Men när dagens ljus åter föll in genom fönstret och febertermometern sjönk ett antal grader, började ångesten komma tillbaka och jag insåg att jag redan missat en hel drös med saker i skolan. Historieprov, genomgångar, föreläsningar, etc. etc.
Jag gjorde mitt bästa för att få mig frisk till dagen efter, utan framgång. Jag fortsätta kämpa för att åtminstone kunna gå till skolan veckans två sista dagar, utan resultat. För varje dag som gick, ökade stressen något brutalt. Man sitter i sin lägenhet med feber som vägrar klättra nedåt på termometerskalan och kan ingenting göra. Även om man öppnar matteboken för att beta av ett antal tal, kan man omöjligt ta igen de där lektionsgenomgångarna de just då går igenom 30 min bort, i en helt annan lokal, med helt andra papper framför näsorna.
På grund av en liten bacill som vägrar ge med sig kan man nästintill ändra ett MVG till ett VG, man kan förvänta sig att göra provet man pluggat in om två månader istället och all den fakta man behövde till kommande prov, den kan man endast be till gud att man hinner snappa upp på annat håll. Man är körd.

Trots detta, fortsätter samhället att ställa frågan: Varför är ungdomarna så stressade? Vad beror det på? Hur ska vi bota detta?
Personligen tycker jag att svaren är ganska självklara, och ingenting som ska behöva vara så mycket att diskutera.
Ett tips, börja med att ändra på det som skapar denna stress istället för att finna ett botemedel. Sök djupare i rötterna och finn att tiden, möjligheten att få göra om och ta ikapp samt informationskällorna är knapra. Är tempot möjligtvis för högt? Borde man få göra omprov även på gymnasiet?
Kanske kan det vara ett annat sätt att se på problemet, och att finna en lösning. En lösning som faktiskt leder någonvart. Så ta er i kragen och börja jobba, skolledningen, politikerna och alla ni andra som sitter där och tjattrar. Detta har redan pågått alldeles för länge!